Jag har aldrig varit med om att en vän gått bort. De som drabbats när jag varit lite äldre och som jag minns starkt är min morbror och mormor. Det var tufft när dessa två gick bort, speciellt mormor. Det skedde också på ett tragiskt sätt som man aldrig räknat med skulle kunna hända, precis som nu. Men på något vis kändes det mycket tyngre den här gången. Du hade ju inte levt än, inte tillräckligt. Mormors död gick att acceptera snabbare för "hon var ju ändå gammal". Det är så svårt att tänka sig en i ens egen ålder gå bort, på ett hastigt sätt som detta. Utan några som helst förvarning. Varför finns en andra chans om inte alla får den?
När jag var yngre hade jag ett litet block där jag brukade skriva ner allt dåligt som hänt under dagen, och allt som bekymrade mig, innan jag skulle sova. Listan blev ofta lång. När jag var färdig slog jag ihop blocket och la ned det i en låda intill sängen. Jag fick tips om att man kunde göra så, för att när man vaknade upp morgonen efter så skulle de här dåliga tankarna vara borta. Det brukade faktiskt fungera, det mesta dumma stannade kvar i lådan. Det är nog lite därför det brukar vara en lättnad att blogga, många bekymmer lättar. Den här bloggen är som min dagbok, fast den saknar minihänglås som de när jag var liten och som min syster lätt hade kunnat låsa upp eftersom hon hade likadan dagbok... varför tillverka lås och nycklar när alla ser likadana ut?
Det jag tänkte komma till i detta stycke är att den här gången - när jag så gärna ville skriva av mig, få undan alla tankar och hoppas kunna lämna dem här när jag vaknade dagen efter - så gick det inte. Det jag fick ner i ord var osammanhängande. Vilket kanske inte var så konstigt. Alla känslor som snurrade fram och tillbaka, upp och ner gjorde mig så illamående. Jag var ledsen. Så himla ledsen. Samtidigt som ilskan var där och gjorde allt ännu jobbigare. Varför, varför, varför? Ett ord. Så många frågetecken. Jag kände orättvisa, och lite mer ilska. Tänkte på din familj, och på dig. På förr, vårt "gamla gäng", filmkvällarna i min stuga, tuggummit som du bad om ursäkt av att ha trampat på, alla dina vänliga ord och din omtanke, flinet du ofta försökte dölja...Ditt försök till Celine Dion´s My Heart Will Go On hörs i mitt huvud än. Det var kanske inte den bästa versionen jag hört röstmässigt men den vinner mitt underhållningspris! Minnena är många. Bara bara bara fina minnen. Och det gör mig glad! Men samtidigt ledsen, återigen, och tanken på orättvisa är tillbaka. Du förtjänade det inte.
Det var svårt att skratta efter det som hänt. Det kändes bara så fel, att vi kunde skratta men inte du. Så jag ville inte. Det gick som på automatik att så fort något var kul så stängdes det av. Varför ska du skratta när inte han kan det? dök upp. Men efter ett tag lättade det där, och tänkte i stället på hur glad du alltid var och din humor som ofta var lika dålig som min (med andra ord jättebra!). Att prata om dig hjälper också.
Jag tänker på dig ofta! En del av mig har kanske inte riktigt förstått än, vill nog inte förstå. En vän kan inte gå bort. Bara gamla och sjuka gör det!Ännu mer tankar till och på familjen. En mycket stark sådan... orden försvinner igen, vet inte vad jag ska skriva, eller hur. Alla intryck häromdagen...alla känslor. Det blev återigen verkligt, just när man pratar om det; om Dig. Obeskrivligt. Har tänkt på dig hela tiden sedan dess, och på familjen. De måste sakna dig mer än alla vi andra gör tillsammans. Kan bara föreställa mig hur de har det nu. Sorgen, ilskan, frustrationen och saknaden som jag känner kan bara vara en pyttedel av deras. Trots det som hänt utstrålar de en sådan värme. Återigen, så starka.
Din fina minnesstund och begravning gav mig en del svar. Försökte efter det glömma bort ordet varför och gladdes i stället åt att jag haft dig i mitt liv, att jag var en av dem som fick lära känna dig och dela minnen med dig. Det var verkligen så fint, som du förtjänar. Känsligt, så många människor i sorg. Men himla fint! Jag är glad att jag fick vara där, att jag fick chansen att säga hejdå en sista gång. Jag litar på att du är på ett fint ställe med allt du någonsin velat ha, och att du är där och tar emot oss den dagen vi andra går samma väg som du. Du är med oss överallt!
Glöm inte att vinka ner till oss, underbara, fina Johan <3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar