Slippa halka? Gör som jag!

Ja nu åkte väl den tredje ambulansen för i dag förbi min lägenhet. Det lyser ju upp vardagsrummet fint, men det är väl det enda positiva med ambulanser. Ja, förutom att de räddar liv förstås! För alltid en lite obehaglig känsla i kroppen när jag hör eller ser en ambulans, även om det som skett kanske inte alltid är livshotande. Otäckt är det i alla fall. Jag hoppas varje gång att den drabbade är någon för mig okänd, om det nu ska vara någon alls. Det sista jag vill är att någon i min närhet skadas, det får vara bra med sådant nu.

Halt är det ju nu. Förbannat halt. Jag bytte till mina "vinterskor" som kanske inte är det absolut bästa men jag har för mig att jag hade dem förra året när snön kom, men jag insåg att de var precis lika halkiga som de jag hade innan... Och när det är så där halt ställer min kropp in sig på någon slags försvarsposition mot halkan; armarna blir stela, rumpan spänns och jag går lite som på tå. Eller så sätter jag ner hela foten på en gång. Jag känner mig som en, och ser säkert ut som en sådan, gammal tant som glömt rullatorn hemma. Kul ord det där förresten "rullator". Jag har sett att andra stavar det med O, alltså "rOllator". Så var tvungen att kolla upp det eftersom jag själv alltid sagt och stavat med U. Det visade sig att man kan använda båda stavningarna så det var ju kanske inte så himla spännande... Men nu vet jag det, och du med. Men ja, gammal tant som glömt detta fordon hemma... Det är säkert ingen vacker syn, men jag har i alla fall inte halkat på den spända rumpan på flera år. Förutom i omklädningsrummet på Friskis för ett par år sen. Det hade ju inget med snö och is att göra, men ont gjorde det. Så det är mitt tips; gå som en gamling utan rUllator så ska inga singelolyckor ske till fots. Om du inte har mer otur än mig förstås.

~*Milla*~

Håller tummarna för ett bättre 2014!

Det har varit ett himla konstigt år detta. Jag hade som mål, i början av året, att jag skulle göra saker jag aldrig gjort tidigare och chansa mer - man lever ju bara en gång och man kanske aldrig får chansen att göra samma sak igen. Så den första halvan av året kan jag inte klaga mycket på. I mars var vi ju några från klassen som åkte till Tyskland, Frankfurt, på en intensiv mattekurs i två veckor. Jag ångrar inte att jag åkte och det var en upplevelse som jag aldrig kommer glömma. Tänker fortfarande på hostelet vi bodde på varje gång jag duschar på friskis; de blir också badkar efter 30 sekunder ;) .

Sen läste vi SO hela vårterminen, vilket för det mesta var jättekul. Geografin hade inte det bästa upplägget men religion, historia och samhällskunskapen gav väldigt mycket. Skolan blir alltid lättare när man gör någonting man tycker om, och någonting man är lite bättre på.

I juni åkte vi till London också, Benny och jag. Något jag velat i flera år och även om det tog väldigt lång tid för oss att boka resan så bestämde vi oss till slut och hittade ett datum som passade båda. Av någon konstig anledning (inte alls planerad..) åkte vi så att vi var där på vår treårsdag. Jääättemysigt! Kommer aldrig glömma den resan heller, de två dagar då vi gick och gick, hoppade på-och av de röda bussarna, gick lite till, stressade hit och ville dit och sov ytterst lite. Vi ville ju hinna se så mycket som möjligt på den korta tid vi hade där, besöka Madame Tussaud, shopa på Primark och fotas vid Big Ben, med mera. Har nog aldrig varit så trött på ett flygplan någonsin som när vi flög hem från London. Men det var helt klart värt det! <3

Sedan hade vi en jättevarm sommar också med mycket sol och bad. Bättre än på flera år sett till vädret! Men efter allt detta verkade någon vilja ändra på allt det glada och skapade den ena svårigheten efter den andra. Johans bortgång går knappt att förstå fortfarande, och efter den händelsen har inte mycket bra skett. Det har varit, och är fortfarande, tungt och jobbigt, och det händer bara fler och fler tunga saker i livet just nu. Vissa går att lösa, vi siktar mot det. En del saker går inte att lösa eller ändra på och det gäller då att ta dagarna som de är, en dag i taget. Sjukdomar går inte att bota, men ilska och irritation gör. Jag försöker vara positiv, och längtar till den dag då solen går upp och jag med den. Håller tummarna för ett bättre 2014!

~*Milla*~

Glee S05E03 - Reminds me of you

Såg nyss det senaste Glee-avsnittet, säsong 5 avsnitt 3, till minne av Cory Monteith som spelade en av huvudkaraktärerna. Han gick hastigt bort under sommaren i år, och det bestämdes ganska snart att ett hyllningsavsnitt skulle göras.

Det var inte många stunder i avsnittet som jag inte tänkte på min vän som även han hastigt gick bort i somras. Scenerna var som tagna ur vår verklighet, och sorgen som karaktärerna utspelade var så verklig och rörande. Allt fint som sades om Finn (Cory´s karaktär i serien), allt personerna runt omkring kände; familj, vänner och övriga anhöriga, var som om det var riktat mot dig. Det är så orättvist. Unga dör. Av vilken anledning?

Tänker på dig, Johan. I avsnittet sa dem "Varför tänka på hur han dog? Jag väljer att tänka på hur han levde.", det försöker jag också göra. De tankarna gör mig gladare. 3 ½ månader har redan gått sedan olyckan, och trots minnesstund och begravning gråter jag fortfarande. Du var min vän, som verkligen bet dig fast i  mitt hjärta. Precis som Cory så påverkade du många, och saknaden av dig är så stor. Tänker på dig, på din familj och på livet. Önskar du fått fortsätta ta del av det på samma sätt som vi andra. Men du är inte borta. Du finns kvar hos oss, på ett eller annat sätt <3

~*Milla*~

Varför finns en andra chans om inte alla får den?

Dagen efter det hände satt jag här. Försökte få ner alla tankar till någonting läsbart och förståeligt. Men jag insåg efter bara några få meningar att det inte skulle gå. Hur skulle jag kunna skriva förståeligt när det som hänt var allt annat förutom just det?

Jag har aldrig varit med om att en vän gått bort. De som drabbats när jag varit lite äldre och som jag minns starkt är min morbror och mormor. Det var tufft när dessa två gick bort, speciellt mormor. Det skedde också på ett tragiskt sätt som man aldrig räknat med skulle kunna hända, precis som nu. Men på något vis kändes det mycket tyngre den här gången. Du hade ju inte levt än, inte tillräckligt. Mormors död gick att acceptera snabbare för "hon var ju ändå gammal". Det är så svårt att tänka sig en i ens egen ålder gå bort, på ett hastigt sätt som detta. Utan några som helst förvarning. Varför finns en andra chans om inte alla får den?

När jag var yngre hade jag ett litet block där jag brukade skriva ner allt dåligt som hänt under dagen, och allt som bekymrade mig, innan jag skulle sova. Listan blev ofta lång. När jag var färdig slog jag ihop blocket och la ned det i en låda intill sängen. Jag fick tips om att man kunde göra så, för att när man vaknade upp morgonen efter så skulle de här dåliga tankarna vara borta. Det brukade faktiskt fungera, det mesta dumma stannade kvar i lådan. Det är nog lite därför det brukar vara en lättnad att blogga, många bekymmer lättar. Den här bloggen är som min dagbok, fast den saknar minihänglås som de när jag var liten och som min syster lätt hade kunnat låsa upp eftersom hon hade likadan dagbok... varför tillverka lås och nycklar när alla ser likadana ut?
Det jag tänkte komma till i detta stycke är att den här gången - när jag så gärna ville skriva av mig, få undan alla tankar och hoppas kunna lämna dem här när jag vaknade dagen efter - så gick det inte. Det jag fick ner i ord var osammanhängande. Vilket kanske inte var så konstigt. Alla känslor som snurrade fram och tillbaka, upp och ner gjorde mig så illamående. Jag var ledsen. Så himla ledsen. Samtidigt som ilskan var där och gjorde allt ännu jobbigare. Varför, varför, varför? Ett ord. Så många frågetecken. Jag kände orättvisa, och lite mer ilska. Tänkte på din familj, och på dig. På förr, vårt "gamla gäng", filmkvällarna i min stuga, tuggummit som du bad om ursäkt av att ha trampat på, alla dina vänliga ord och din omtanke, flinet du ofta försökte dölja...Ditt försök till Celine Dion´s My Heart Will Go On hörs i mitt huvud än. Det var kanske inte den bästa versionen jag hört röstmässigt men den vinner mitt underhållningspris! Minnena är många. Bara bara bara fina minnen. Och det gör mig glad! Men samtidigt ledsen, återigen, och tanken på orättvisa är tillbaka. Du förtjänade det inte.

Det var svårt att skratta efter det som hänt. Det kändes bara så fel, att vi kunde skratta men inte du. Så jag ville inte. Det gick som på automatik att så fort något var kul så stängdes det av. Varför ska du skratta när inte han kan det? dök upp. Men efter ett tag lättade det där, och tänkte i stället på hur glad du alltid var och din humor som ofta var lika dålig som min (med andra ord jättebra!). Att prata om dig hjälper också.

Jag tänker på dig ofta! En del av mig har kanske inte riktigt förstått än, vill nog inte förstå. En vän kan inte gå bort. Bara gamla och sjuka gör det!Ännu mer tankar till och på familjen. En mycket stark sådan... orden försvinner igen, vet inte vad jag ska skriva, eller hur. Alla intryck häromdagen...alla känslor. Det blev återigen verkligt, just när man pratar om det; om Dig. Obeskrivligt. Har tänkt på dig hela tiden sedan dess, och på familjen. De måste sakna dig mer än alla vi andra gör tillsammans. Kan bara föreställa mig hur de har det nu. Sorgen, ilskan, frustrationen och saknaden som jag  känner kan bara vara en pyttedel av deras. Trots det som hänt utstrålar de en sådan värme. Återigen, så starka.

Din fina minnesstund och begravning gav mig en del svar. Försökte efter det glömma bort ordet varför och gladdes i stället åt att jag haft dig i mitt liv, att jag var en av dem som fick lära känna dig och dela minnen med dig. Det var verkligen så fint, som du förtjänar. Känsligt, så många människor i sorg. Men himla fint! Jag är glad att jag fick vara där, att jag fick chansen att säga hejdå en sista gång. Jag litar på att du är på ett fint ställe med allt du någonsin velat ha, och att du är där och tar emot oss den dagen vi andra går samma väg som du. Du är med oss överallt!

Glöm inte att vinka ner till oss, underbara, fina Johan <3

LONDON! 2013

Oj vad jag Inte bloggar alls längre. Borde kanske ta tag i det igen, känns alltid bra att skriva av sig lite, och det händer så mycket i mitt huvud hela tiden så lite bloggning behövs.

Det mest anmärkningsvärda som hänt sedan sist är att skolan är slut för denna termin, det är sommarlov (även om sommarjobbet börjar på söndag), jag har kommit hem till Eskilstuna och får min regelbundna träning (!) OCH det bästa - jag och min Bennyboyfriend har varit i London!! Äntligeeeen. Typ en weekend; två fyllda dagar och tre nätter (varav vi inte sov den sista natten i.o.m. att flyget gick 06 på morgonen...). Allt jag vill se fick jag se; Big Ben, TowerBridge, London Eye, Piccadilly Circus och bäst av allt: Madame Tussauds - jag blev så lycklig! Shoppade massa kläder på Primark också, och hotellet var superfint så resan blev hur underbar som helst! Plus att vi åt på KFC - underbart gott tycker jag eftersom att kyckling är det bästa som finns (näst efter Benny såklart, hihi) <3.

Åh herre Gud, tänkte plocka ut ett par bilder från resan och ladda upp här i bloggen men det slutade med att jag valde 50 bilder som redigerades lite till ljus och storlek och hamnade sedan på facebook. Tog waaaay to lång tid, klockan är för mycket och jag är så himla trött. Så jag tackar för mig och säger godnatt! (Kan väl visa några bilder då). ;)

~*Milla*~

Germany, Frankfurt. A memory for life!

Germany, Frankfurt. April 1 to 13. There is so much to write about the trip. At first it was tough, many new impressions, new language to get used to, a lot of new people and a new living. It would  be really long post, but I must choose to shorten it. (each point can be developed):

 • Been in Germany for the first time and then also lived at a hostel (which fortunately was not at all like in the movies ..)
• I've been practicing the English language since we were trainee teachers from Sweden, Norway, Netherlands, Poland, Germany and France
• practiced mathematics in the city. I've got plenty of ideas and inspiration for when it's time for me to teach in a few years. Who needs books and desks?
•felt like a schoolgirl again (got the food posted on plate at dinner). There was also access to dessert every day (the green daub was nice to look at but not as good to eat) and nutella every breakfast - luxury some might think.
• Awakened school memories by playing foosball (hope you have been repaired by now little friend)
• Survived with limited internet access
• Had structure at school and performance very good. Must have dropped it on the plane home ..
• footbath in the shower
• drank a whole lot of German beer!
• Been both sober aaand not so sober...
• Been on a German, smoky club. The alcohol was, of course, much more cheap than in Sweden but I don't like it when you are allowed to smoke inside. Mention also that we chose to go home 06:30 instead of 2:00 because the hostel was closed in between. Between the club and our return home we managed to ask several people for directions to McDonald's, meet a model from Germany and go astray before we finally ended up at the hostel.
•Crawl around on the floor by the "boys toilets" to look for a lost James.• Sung karaoke, less sober ..
• Received a night with free drinks, thanks to a nice karaoke contribution. Thank you older, short, bald man.
• Rated award for "most fun math trail" - wohoo group 5!
• Danced rhythmically. Kind of..
• Laughed!
• Learned a lot of fun in Norwegian.
• Rated bruising (some unknown).
• Drunk my first tequila shot (I liked it!)
• Spent a little too much money (damn you, weizen!)
• Rated unforgettable memories
• Gained friends for life!

That's some of the things we've been through. Have been home for a week and a few days now and I'm slowly getting used to "this life" again. The school here (workshop + lecture) is not nearly as fun as the math trails we did during the two weeks in Frankfurt. The days here does not contain as much beer (perhaps it's good?). A little creepy, however, that several of the people I got to know there have been with me in my dreams almost every night from when I got home. The first days I woke up in the middle of the night and thought that some were in my room .. A little uncomfortable, until I realized that it was just me and Benny there. :D

 I enjoyed the trip very much and in a way it was very sad to go home. I really hope that it was not the first and last time I met several of you, and I hope to keep in touch and that I will get to see you again soon!

Germany, Frankfurt. Missing the Irish pub and all the lovely people. These two weeks are really a memory for life! <3

Tyskland, Frankfurt. Minne för livet!

Tyskland, Frankfurt. 1-13 april. Det finns så mycket att skriva om den resan. I början var det tufft, många nya intryck, nytt språk att vänja sig vid, många nya människor och ett nytt levende. Det skulle som sagt kunna bli ett himla långt inlägg, men väljer att korta ner det väldigt mycket. Detta är vad jag varit med om (varje punkt går att utveckla):

• Varit i Tyskland för första gången och då även bott på hostel (vilket lyckligtvis inte alls var som i filmerna..)
• Övat på det engelska språket i.o.m. att vi var lärarstudenter från både Sverige, Norge, Nederländerna, Polen,Tyskland och Frankrike.
• Övat på matematik i staden, fått idéer och inspiration till när det är dags att undervisa om några år. Vad ska man med böcker och skolbänkar till?
• Känt mig som en skolelev igen (fick maten upplagd på tallriken vid middag). Fanns dessutom tillgång till efterrätt varje dag (den gröna slajmliknande gojjan var fin men inte så god) och nutella varje frukost - lyx! (om man tycker om det)
• Väckt högstadieminnen genom att spela foosball (hoppas du blivit lagad vid det här laget lille vän)
• Stått ut med begränsat internet, bara fritt på universitetet (om man fick kontakt då d.v.s.) 
• Haft struktur/effektivitet i plugget. Måste dock ha tappat det på planet hem..
• Badat fotbad i duschen
• Druckit en himla massa tysk öl!
• Varit både nykter och onykter..
• Varit på en tysk, rökig klubb. Billigare alkohol än i  Sverige ofc men gillade inte att det var ok att röka där inne. Nämner också att vi valde att gå hem 06.30 i stället för 02.00 p.g.a. att hostelet var stängt där emellan. Hann, mellan klubb och hemfärd, fråga ett flertal personer efter vägen till McDonalds, träffa på en tysk modell och virrat runt t-bana och spårvagn innan vi till slut hamnade på rätt hållplats.
• Krypt omkring på golvet vid toalettbåsen på "killarnas våning" för att leta efter en bortsprungen James.
• Sjungit karaoke, i mindre nyktert tillstånd.. Även låtit stämmorna flöda fritt till all sorts musik.
• Fått en kväll med fri dricka ute, tack vare en fin karaokeinsats. Tack du äldre, korta, flintiga man. 
• Fått pris för "most fun math trail task" - heja grupp 5!
• Dansat/rört mig rytmiskt. Typ.
• Skrattat!
• Lärt mig en del skoj på norska.
• Fått blåmärken (vissa okända).
• Druckit min första tequilashot, och det var ritkgit gott! (kände att rimmet var självklart).
• Spenderat lite för mycket pengar (damn you, weizen!)
• Fått oförglömliga minnen
• Skaffat vänner för livet!

Ungefär så har jag haft det. Har varit hemma lite mer än en vecka nu och jag börjar vänja mig med vardagen igen. Skolan här (seminarium + föreläsning) är inte alls lika kul som de math-trails vi gjorde under de två veckorna i Frankfurt. Dagarna här innehåller heller inte lika mycket öl (vilket kanske iof. är lika bra). Lite creepy är dock att ett flertal av de människor jag lärde där har varit med mig i mina drömmar nästan varje natt från att jag kom hem. De första dagarna vaknade jag t.o.m. mitt i natten och trodde att några var i rummet.. Lite obehagligt, innan jag insåg att det bara var jag och Benny där. :D

I det stora hela hade jag det jättebra och på ett sätt var det jättetråkigt att åka hem. Jag hoppas verkligen inte att det var första och sista gången jag träffade flera av dem, ska verkligen hålla kontakten och hoppas på att vi ses igen snart!

Tyskland, Frankfurt. Saknar den Irländska puben och alla härliga människor. Dessa två veckor är verkligen ett minne för livet! <3

~*Milla*~

Frustration

Jag hatar den jävla känslan som återkommer till mig var och varannan dag! Det måste nog vara Schizofreni, helt klart... Ena dagen är jag nöjd med hur jag ser ut, att kroppen ska ha lite kurvor, att brösten är i lagom storlek, att jag visst har en rumpa, att byxorna  och de andra kläderna sitter snyggt, att frisyren jag har faktiskt passar mig och ansiktet (ögon, näsa, mun, kinder, ögonbryn etc.) är fint. Det är ena dagen ja, nästa dag tycker jag långt ifrån så. Jag är tjock, rumpan "smälter ihop med" ryggen (om jag inte spänner skinkorna för då får det kontur), jag har tjocka lår som gör att byxorna inte alls ser bra ut på och tröjorna gör antingen att alla valkar på magen syns eller att jag ser ännu större ut.. Håret är inte heller på min sida dessa dagar och jag önskar att jag kunde ha lika snyggt, långt, vågigt hår som "alla" andra. Dagar som dessa tycker jag inte ens om mina ögon och ansiktet ser fucked up ut i profil... Brösten är för små också och passar inte till den annars stora kroppen. Och så har jag breda axlar, gör det saken bättre? Ja, ingenting är bra på mig dessa dagar, men det som frustrerar mig mest är att jag inte får arslet i vagnen och gör någonting åt det! Jag tränar regelbundet sen ett par år tillbaka, men jag själv tycker inte att det syns någonstans på min kropp. Nu när jag bor i Stockholm under veckorna blir det bara träning 2 gånger i veckan när jag åker hem till Eskilstuna under helgerna och det gör mig frustrerad, ledsen, arg, irriterad och stressad för jag kan inte hålla mig borta från onyttiga saker under veckorna...! Vad är det som är så svårt??? Uttråkning är nog svaret, jag måste ha någonting att äta när jag blir uttråkad och inte har något att göra, och då är det alltid lättas med en bit choklad (eller 20), lite chips eller annat "3-för-25"-godis? Jag kan inte träna om jag inte går till Friskis, det bara går inte. Jag behöver ett träningspass, en ledare som säger åt en vad man ska göra, äldre människor som gör likadant och som man inte vill vara sämre än.

Jag ser ständigt bilder på tjejer och killar som gått ner 10-20 kg, de visar alltid en "före" och en "efter" bild. Och jag tänker varje gång "jag borde också klara det"... Men det gör jag inte för jag är-så-uttråkad-under-veckorna! Studentrum, delat kök (don't like it!) och massa litteratur att läsa peppar mig inte. Jag måste snarare ha någonting att äta om jag pluggar också, annars går det inte. Allt är psykiskt. Jag måste lära mig att få pli på mig själv annars kommer dagarna fortsätta se ut på det här viset och det gör inte att jag mår bra på något vis. Jag måste Jag måste Jag måste. Blä
~*Milla*~