En grön pärm, längst ned i kartongen med tallrikar som min mormor gav mig för ett par år sedan. En grön pärm, så passande. Det var en pärm som min mamma sparat enda sen jag var lite från att jag föddes, till dop, till ungefär ett år. Längst fram fanns lite födelseinformation, och allt verkade faktiskt ha stått rätt till när jag föddes, allt var positivt (kan ju undra vad som hände sen ..;P).
Efter det kom lite dopbevis och kort från personer som både gratulerat på dopdagen och såna som gratulerade mamma och pappa till en ny dotter. Vissa av korten kändes mest på mig, ett kort som var från farfar och ett från farmor och farfar. Har inte så mycket minne av dom, men fick en speciell känsla när jag höll i korten.
Sen kom det jag blev mest glad åt att se; kort från mormor. Hon har skickat ett kort varje månad till den dagen jag fyllde ett år. "Grattis lillsnuttan på din 1-månads dag..", "Grattis lilla snuttan på din 2-månaders dag.. bara 10 pinnar kvar till 12" etc. Även på min namnsdag hade hon skickat kort och grattat mig.
En varm känsla fick jag inom mig när jag såg dessa gulliga vykort, blev så oerhört glad. Glad över att ha haft en underbar mormor som, trots att man var så liten, skickade grattiskort varje månad! Glad över att det var glädje som spreds från henne vid vårat sista möte, sista gången jag såg henne. Hon var glad och sprallig, ingen sur tant där inte!
Samtidigt blev jag så ledsen.. Ledsen över att hon inte finns här idag, över att det har hänt så många bra saker som hon missat. Jag vet att hon hade blivit jätteglad när jag berättat att jag fått mitt körkort, hon hade nog fällt en tår, haha. Hade henne med mig under hela uppkörningen, och hon var den första jag tänkte på när dom sa att jag var godkänd. Och jag vet att hon hade varit stolt när hon sett mig i den vita klänningen på studenten. Det regnade den dagen, men min sjäj sken som en sol, en gul sol med många tankar riktade mot min älskade mormor. Önskar hon kunnat ta del av den stunden.
Framförallt hade hon blivit glad av att se sin dotter idag, se hur glad och lycklig hon börjat bli. Jag är säker på att deras relation skulle ha förändrats, och att alla hade varit mycket gladare.
Hon har missat så mycket, men många gånger har man kännt att hon är där och ser det ändå. Hon finns där och hon finns i våra tankar. Vi vill att hon lever vidare, det ska hon göra i våra minnen. På begravningen sa dem att man ska prata om henne, berätta om henne, så att hon fortfarande lever vidare. Jag ska göra det, men vet ändå att även om jag inte skulle göra det så kommer hon alltid leva kvar ändå- i mitt hjärta <3
Hon är min vakande ängel!<3
Astrid Dellfjord
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar