You don't know what you got till you're missing it a lot

Jag vet inte varför jag öppnade ett nytt blogginlägg just nu. Kände att jag ville skriva av mig och få ut mina tankar, men när jag tänkte efter en gång till är allt för personligt. Jag önskar många saker. Jag vill prata om viktiga och personliga saker utan att de glöms, utan att folk bara svarar "ja så är det ibland", och jag vill känna mig viktig. Jag vill känna att jag betyder mer än bara någonting. Jag vill uppskattas och överraskas.

Jag har gjort så mycket för andra, men ingen har någonsin visat sin uppskattning. Börjar tröttna på det nu. Jag har ställt upp och lyssnat på klagomål, problem och allt som går under rubriken "negativt". Men ingen har, på riktigt, brytt sig om hur jag mår. Jag är glad utåt, men ingen jävel vet hur jag känner på insidan. Varför? För att ingen frågat.  För att allt kretsar kring dem själva.

Jag låter säkert självisk när jag skriver allt detta, men på nåt sätt måste det ut. Och jag har ändå inte skrivit ner det allt för personliga, jag skulle lätt kunna kategorisera. Men jag gör inte det, för jag tänker ett steg längre.

You don't know what you got till you're missing it a lot!

~*Milla*~