Där trivs jag med mig själv.

Ibland funderar jag på hur andra ser mig, vad de får för första intryck av mig och hur de som känner mig ser mig. Lite luddigt kanske. Och så tänker jag, "hur vill jag att de ska se mig?". Jag har ofta försökt att vara någonting jag inte är och jag är en ängel på att anpassa mig (ordet ängel autokorrektades från jävel så jag lät det vara kvar, det lät ju faktiskt ganska bra). Att kunna anpassa sig är bra, men kanske inte om det handlar om att man inte riktigt hittar sig själv.

Undrar om folk ser mig som glad. Positiv. Pigg. Jag är ofta det, men följ med mig hem så kanske den bilden ändras. Jag blir lätt sur, eller snarare irriterad, och när det kommer till mig själv, framförallt utseende, är jag nog nästan allt annat än positiv. Pigg kanske jag är, förutom på morgnarna... Ibland kan det ta en evighet innan jag kliver upp ur sängen, men det är jag säker på att jag inte är ensam om. Inga kläder känns bra, håret är fult, ögonen mörka och hela jag känns slapp. Men det finns tillfällen då jag inte alls tänker så här...

Friskis&Svettis.  Tanken av att jag tränar minst fyra dagar i veckan får mig att känna mig bra. Jag känner mig stark när jag är på Friskis, även om det fortfarande finns övningar jag inte klarar av riktigt- men som jag övar på. Jag känner mig tränad, och för bara ett par veckor sedan hände en sak som ändrade en hel del.

Jag var på ett pass, Medel med Eija var det. Jag har aldrig tyckt om speglarna som finns i salarna för då brukar jag få anstränga mig extra mycket för att undvika att se in i dem. Jag tycker att det är jobbigt att se fettet dallra mitt under ett pass, och trots att jag alltid står längst bak försöker jag komma ännu lite längre bak för att synas så lite som möjligt. Jag tänker egentligen inte så mycket på att andra kan se, jag vill bara inte se mig själv-  cause I don't like what I see. Det är jobbigt. Men som sagt, under detta medelpass med Eija hände något. Vi skuttade omkring, gjorde höga knän med armar som fladdrade fram och tillbaka, upp och ned -en övning där daller är oundvikligt. Mitt i skuttandet hamnade jag mitt emot spegeln *skräck!* och jag såg in i den. Det jag såg var inte den där dallrande flodhästen, utan jag såg mig själv. Kroppen var spänd, mina ben och armarna långa, ansiktet var rött och från pannan rann svetten. Kroppen var spänd! Hallå, den dallrade inte! Inte sådär som jag tidigare tyckt i alla fall, och för första gången på flera år kände jag mig vältränad och stark. Det kanske låter löjligt, men för mig kändes det så himla bra.

Jag spenderar mycket tid på Friskis, är dels värd en gång i veckan och till hösten utbildar jag mig till cirkelgymledare. Tränar där gör jag ju så klart också. För när jag är där mår jag bra och där trivs jag med mig själv. Mina träningskläder är det enda jag känner att jag riktigt trivs i, önskar jag kunde ha dem på mig hela tiden (med en tvätt då och då förstås). Jag känner mig som sagt stark, jag vet vad jag gör, och vet ni- jag har börjat tappa vikt, precis som jag vill. Inte mycket och inte snabbt, precis som jag vill. Ett par kilo sedan dagen jag insåg att jag inte ser så tjock ut som jag alltid trott. Det var väl detta som fattades, hjärnan ville vinna som vanligt.

Mitt mål är att bli en bra cirkelgymledare. Jag har börjat springa ute för förbränningens skull och för att variera med träningspassen på Friskis. Jag tränar mer styrkepass och jag tänker mer på vad jag äter (den svåraste biten). Jag träffar många positiva människor där, som peppar och som ler. Jag är på god väg att finna mig själv. Jag har ett mål. Jag vet att jag kan. Jag kommer att vinna.

~*Milla*~