Dröm eller verklighet?

Jag visste att någonting inte var rätt, jag kände det på mig. Jag mindes inte vad vi hade pratat om innan, jag och en grupp andra. Jag minns bara att jag gick på gatan, en sen kväll, med snabba steg och med oron i magen. Det fanns en plan, jag minns bara inte vad den var, och jag tror att de andra hade glömt också. Mina steg ökade ännu mer, och jag kom fram till platsen... det var som jag trodde. Nej, ännu värre. En ambulans stog på plats, fast en väldigt låg sådan. Så låg att jag såg rakt in. Såg det jag inte ville se. Nåt i planen hade gått fel. Det var inte meningen att han skulle ligga där. Eller ingen skulle ligga där, vi skulle bara jävlas lite, på skoj. Men något gick fel. Jag vände snabbt bort huvudet, jag ville inte se, det gjorde för ont i mig. För han låg där, med ett öppet sår i magen. Blodet strömmade ut, och han rörde sig inte. Jag grät. Det gick inte att hålla tillbaka. Jag tog tag i en ambulanssjukvårdare och frågade om han var död. Hon svarade inte, utan skyndade i stället iväg. Kanske hade hon inte hört mig. Jag hade helt glömt bort tid och rum och inte alls lagt märke till miljön runt omkring mig. Fönster var krossade, bilar brann och rädda människor pratade oroligt med varandra. En del grät. Jag vände mig och tittade på honom. Tårarna rann, och det kändes som ett stort, tomt hål inom mig. Jag trodde att han var död med tanke på havet av blod som vällde fram under hans kropp. Skottet måste ha trängt rakt igenom kroppen... Jag tog tag i hans kalla hand, och tårarna fortsatte rinna längs min kind. Någon hade haft en pistol och brukat den på en oskydig människa. I mitt huvud for tankarna och jag förstod ingenting, hur hade allt blivit så fel?
Jag trodde att han var död, tills jag såg hur hans ögon ryckte till och han kämpade med att slå upp dem. Hopp väcktes inom mig, och de ledsna tårarna blandades med lycka. Han vred sig av smärta, varav jag tryckte hans hand ännu hårdare. Han lugnade sig och såg på mig, rakt in i mina ögon. Hans blick var varm, till skillnad från hans hand. Jag fick en känsla av att allt skulle bli bra.

Jag fick inte följa med i ambulansen, så jag tog mig till sjukhuset på egen hand. Men jag var lugn. För jag trodde att det skulle bli bra. Mina ögon sved av all tidigare gråt och halsen kändes torr. Jag ställde mig upp och gick fram till kannan med vatten som stod på ett litet bord i väntrummet. Förutom mig var väntrummet helt tomt. Med en plastmugg i handen tog jag tag i kannan och fyllde muggen med vatten. Men jag hann inte ens sätta muggen till munnen innan jag kände handen på min axel. Jag vände mig om och mötte doktorns sorgsna min.
- Jag är ledsen...
Muggen gled ur min hand, och mina ögon fylldes återigen av tårar...

~*Milla*~